Detox

En del av den tiden som jag nu inte bloggat på här, har jag använt till att fundera. Jag har under ca tre-fyra års tid läst ganska många olika bloggar. Favoriterna har varierat. Jag är dessutom en riktig tidnings/magasinmissbrukare och avverkar säkert minst tio i månaden. Jag hinner förstås inte djupläsa alla, men de är ganska bläddervänliga. Det är främst inredning och mode som fångar mitt intresse, både bloggar och magasin. Genom ett av alla dessa månadsmagasin lärde jag känna Modemanifestet- de stilsmartas handbok.

Jag har fram tills nu ansett mig vara väldigt miljömedveten. Vi källsorterar, tar inte bilen i onödan för att tex köra och köpa söndagsbullar, använder rester, köper ekologiskt i möjligaste mån m.m. Men när jag sätter mig ner och funderar på riktigt inser jag att miljömedveten är så långt från sanningen man kan komma.

Jag har alltid intresserat mig för mode och inredning. Visst har det gått i perioder, men en känsla för det sköna och vackra (i mina ögon alltså) har gärna fått göra anspråk på min tid och ekonomi. De senaste åren känns det som att det har exploderat. Jag tror att vårt hem har fått nästan total makeover (mest när det gäller prylar och detaljer) och en ny stil  minst tre gånger de senaste tre åren! Bläddrar man i min garderob inser man att där hänger de senaste årens hypade kläder (jodå, självklart en hel del odd mollys, suck...).

För ett tag sedan blev jag plötsligt förbannad när jag läste en av mina favoritbloggar och insåg att bloggerskan nästan dagligen under flera veckor visade upp nyinköpta kläd- och inredningsfynd, och berättade var nånstans man fick tag i dessa habegärliga musthaves. Nej, jag blev inte förbannad på henne, jag blev förbannad på mig själv. För jag satt där och läste och oooh-ade och aaaaah-ade och tänkte på hur jag skulle spara till allt detta tjusiga som jag så klart också ville ha. Annars skulle mitt hem/garderob inte vara fulländat...

Ja, så malde jag på ett tag. Tills nu. Jag köpte boken jag nämnt ovan och har läst klart nu. Och är lite jävla irriterad på mig själv. För det är inte bloggare eller reklam eller magasin som är problemet, det är hur jag förhåller mig till dem. Hur tar jag in all inspiration och bilder? Jag tycker inte att alla köphetsande bloggerskor ska sluta köphetsa om de inte vill, jag tycker att jag som läser ska ta såååå mycket mer ansvar för hur jag omvandlar deras inlägg till min inspiration utan att det för den sakens skull betyder att jag måste köpa, köpa köpa. Förrådet dignar av nästan oanvända fina inredningsdetaljer, garderoben svämmar över av klädberg och jag sitter här och läser och klickar hem nya musthaves. Vad fasen håller jag på med!?

Härmed inleds processen detoxa mitt liv. För det handlar inte enbart om kläder utan hela min inställning till prylar, shopping, omvärld (och ekonomi förstås). Men ovan nämnda bok är i alla fall en av inspirationskällorna och jag kommer nämna flera. Man kan gå med i Modemanifestet på facebook om man känner för det. Jag har börjat med att gilla sidan och så får jag ta det ett steg i taget. Har ju som sagt mer än garderoben att detoxa...

Senaste habegäret jag klickade hem till Agnes. Om hon behövde det? Haha, näää! Det här är bara ETT exempel av många...

Jag är nog inte värst. Är helt säker på att det finns de där ute som har kreditskulder pga sitt shoppingbehov och förråd och garderober värre än mina. Och det skrämmer mig. För jag tycker att jag är tillräckligt oansvarig som jag är. Men det är aldrig för sent att börja sluta, så härmed börjar min detox de luxe, dvs ett liv i lyx som absolut inte är beroende av shopping. Lyx är något helt annat än shopping!

Stormarknad och mello

Vår dvd har brakat ihop. Hjälp! Inte så att den är livsviktig utan mer en pryl man vant sig vid att ha. Jag har exempelvis haft mycket glädje av den på kvällarna i vintras då jag satt och ammade ganska länge. Jag är kräsen med tv-program och är där inget bra ser jag hellre på någon av våra boxar (Vänner, Sex and the city, Solsidan). Nu blev alltså dags för ny dvd. Ut i teknikdjungeln med teknikstissig make, suck... Jag kände mest för att köpa en rejäl, ganska enkel och billig sak, så man kan se sina filmer bara. Helt enkelt så. Varför ropar jag hjälp? Jo nu öppnar sig en helt ny värld för mannen när det blir dags för nytt, blu-ray. Bara att ge sig och inse att han kommer vinna teknikkampen, precis som han gjorde när han fick sin 40 tums tv. Vad är det med män och storlekar egentligen förresten?

Jaja, hur som helst. Nu fick vi ge oss ut i stormarknadsdjungeln och leta teknikpryl. Jag tycker bara det är så sorgligt på något sätt, att vi inte stöttar de mindre lokala butikerna i byarna och småstäderna. Det finns en jättefin i Svedala, bra service och så. Men det är ju tyvärr heeeelt andra priser. Vi jämförde med en gigant inom teknikhandel och fann att en enkel dvdspelare kostar ca tusen i lilla butiken, medan den stora butiken tar under tusenlappen för en blu-ray av en hyfsat välrenommerad tillverkare. Bara att krypa till korset då. Föräldrapengen ska det hållas i till varje pris, framförallt när det gäller oviktiga prylar som ful teknik. Så förlåt, tv- och radiobutiken i Svedala för att vi sviker er...

Men vad är det som händer med min man när man kommer in i en sån här stoooor butik? Jo han knatar ner till bioljudet, för där kan man få en dvdspelare på köpet om man köper nytt ljudsystem för "bara" 8000  kronor. Jomen vårt är ju inte trasigt. Nä men det är gammalt... Suck... Nåja, han vann inte den kampen i alla fall. Vi åkte hem med en blu-ray för 899:- och en dvd med prinsessan Lillifee. Dessutom blev det ett väggstativ så att tvn kommer upp på väggen. Kanske känns den mindre då? Nä, det tror jag inte på själv, haha! Uäck vad jag hatar teknikprylar (utom min lilla rosa laptop förstås).

Ikväll hejar Elsa (inte helt oväntat kanske) på den här killen.

Själv kan jag inte bestämma mig. Jag är fortfarande sur för att inte Melody Club gick vidare... Jag gillar Danny, Sara Varga, Nicke Borg och- tja, även Eric faktiskt. Spännande! The Moniker är också helt ok. Hoppas nu man får se finalen i lugn och ro... Oftast när man laddar för myskväll går något snett, Elsa får utbrott, Agnes bryter ihop eller nåt annat trist. Håller inte för mycket hopp uppe, men det ska nog gå bra.

PS. Imorgon kommer jag skriva fel låt vann, eller?

Uppdatering: K och Elsa fick just åka tillbaka och byta tv-upphängningen, den passade inte. När killen i affären räckte fram en kartong som det stod 20-32" på protesterade jag och sa att vår tv är 40". Han svarade att det funkar precis lika bra med den mindre (och billigare). De kan ju inget på såna ställen!!! Så billigt det känns nu då, att slösa bensin tillbaka och byta. "Det känns puckat!" eller hur var nu deras slogan?

Ytligt

Några ord som idag verkar vara riktigt på modet är ytlighet, yta, fasad, äkta, insida, verkligheten, riktigt. Det är fult med yta och fint med verklighet och insidan. Det säger väl lite emot sig själv.

När Natalie Schuterman, i TV tillsammans med sin dotter Chloe, berättar att hon gett dottern en äkta Balenciagaväska i 12-års present blir det ett himla liv på bloggar och andra medier. Hur kan hon vara så ytlig? För att hon har möjlighet, det är nog det som svider. Den sortens ytlighet, att köpa dyrt när man kan, är för mig helt självklar. Men för vissa alltså provocerande. Att skenheligt hävda att man köper aaaaallt second hand, det är också ytligt. Ett sätt att visa att man inte bryr sig om materiella ting. Det är ett ställningstagande och för mig minst lika fåfängt och ytligt som allt annat. Så kom igen nu, våga vara er själva och köp design eller second hand, men bara om ni vill, för er egen skull. Skit i vad folk tycker!

Den riktigt jobbiga, svidande ytligheten är något helt annat. Så falsk. Så lömsk. Jag pratar om den ytlighet som försiggår på bland annat bloggar och facebook, men även andra delar av livet, det verkliga livet. Jag läser tex en blogg ibland där man, säkert helt medvetet, har det sååå himla fint och välstädat jämt (japp jag är avundsjuk och jag erkänner det), barnen är ljuvliga och livet leker. Nåja, inte riktigt så, men nästan. I vintras kunde man läsa dagligen på facebook om hur alla satt vid brasan och drack glögg och åt pepparkakor eller drack vin med tända ljus osv osv. Bara mys i den smällkalla kylan. Fb-skryt kallas det visst, är väl snart ett ord i SAOL... Kanske bloggskryt också. Det är tråkigt att läsa och jag tröttnar snabbt. Jag läser för den delen rena inredningsbloggar också, men där är det fokus på inredning och det är helt ok. Då behöver man inte låtsas utan då visar man ju sitt ompysslade hem, punkt. Men alla sk livsstilsbloggar som bara mår bra jämt, suck... Det blir liksom lite för glättigt för min del. Falskt, ytligt på ett ytligt sätt.

Min poäng är att den sortens ytlighet, där man berättar om hur bra man har det jämt, funkar inte för mig. Jag blir inte inspirerad av hur brrrraaaa alla har det jämt, jag blir provocerad. Inte för att jag tycker att man ska gnälla jämt, eller för att jag har det för jävligt själv mest hela tiden, utan för att det bara handlar om dålig censur. Jag ser för det mesta positivt på livet och försöker att inte hänga upp mig för mycket på det negativa, även inför mig själv. Men tänk om fler kunde dela med sig av hur livet faktiskt är, så att man kan ge varann styrka också. Veta att det här är livet, för så har jag det också. Vare sig jag har Tine K i hela huset eller  Day Home eller second hand, eller containerfynd... Eller bär Balenciaga, eller Acne, eller Myrorna... Den ytan kan jag gärna omge mig med.

Mitt eget hem ser ut så här för tillfället. Kanske inget för en stylish inredningsblogg, men det kommer detta aldrig bli. I dagarna har minstingen haft hosta och snuva. Jag har sovit alldeles för lite de senaste dygnen (faktiskt så dåligt att jag glömt koden till visakortet så bankomaten svalde det) och hemmet har inte varit prio fastän jag gärna skulle vilja. Puh... Nä inte är det nåt Sköna Hem reportage och är du känslig så blunda. Men här kommer en suck från verkligheten, oretuscherad, ofixad...

Det man inte ser på bilderna är hundhår och grus på heeela golvet, ännu lite mer i hörnen, samt sågspån från kaninen och fjädrar från undulaterna...

PS: Natalie Schuterman växte upp med en mamma som var alkoholist, vilket hon berättar i en intervju (i tidningen Your life). Verkligen en ytlig dam som levt livet på en räkmacka eller hur ;)

Mia om Molly

"Det står för det här att man ska vara så lycklig, att man är bohemisk trots att allt man handlar är skitdyrt. När alla mammor med barnvagnar kom i klunga iklädda Odd Molly, då blev jag full i skratt... Det kändes olyckligt, ängsligt. Det ska se så varmt och mysigt ut, men hur är det egentligen? Det kan man reflektera lite över. Om du inte har råd att handla Odd Molly, handla nåt annat, det blir bra. Alla har samma skit i hörnen ändå."

Det säger Mia Skäringer i nummer tre av tidningen Yourlife. Lite kul för jag har ju varit ganska Odd Mollyfrälst ett tag men nu börjat tröttna lite. Några modeller är fortfarande "vill ha", men efter ett tag blir det same-same. Läser man dessutom en del bloggar som jag gör så matas man med inte bara Odd Molly, utan även andra märken som är i ropet nu. Efter ett tag känns det som det blivit modekostymen nummer ett. Detta beror givetvis på vilka bloggar man väljer att läsa, för det är ju valfritt. Men några av dem jag ibland kikar in på ger faktiskt en känsla av det som Mia säger, olyckligt, ängsligt... Och tänk! Det finns de som döper sin blogg till något med märkesnamnet i, haha, inte klokt egentligen. Nästan som en sekt. Så efter att ha läst de där raderna började jag tänka lite. Vad är det som gör att jag köper plaggen? Är jag också fast i denna "ängsliga" sekt bara för att jag råkar gilla några av dem? Är det en ängslan att inte hänga med om jag inte har dem? Inte signalera rätt saker... 

Jag kom fram till att jag bär mina Odd Mollyplagg med glädje och känner mig lika välklädd varje gång. Än så länge har jag inte ångrat något köp, men så har jag inte heller råd med hur många plagg som helst så de väljs med omsorg. Framförallt skulle jag ju aldrig köpa något bara för att det står Odd Molly på, och hittar jag ett snyggt plagg struntar jag i var det kommer från. Det här skriver jag inte för att verka präktig och oängslig, jag har reflekterat en del över det.Viktigast för mig är att känna mig bekväm och snygg, och inte spränga budgeten eller tumma på kvalitetskraven alltför mycket. Jag gillar bohem/romantikstilen och blandar dyrt och billigt. I höst och vinter har det t.ex. blivit en del billiga plagg från de stora kedjorna. Det är bra när man är i en mellanperiod som jag, mellan bebisbula och bikiniform ;)

Mitt näst mest använda plagg i höst och vinter är från en av de billigare kedjorna. Men mitt allra mest använda har utan tvekan varit min senaste Odd Mollykofta. Varm och rejäl och det bästa av allt, i en färg som går till precis allt! Den har ett ganska lågt pris per användning redan, och lägre lär det bli. Och nej. Det känns inte ängsligt alls, men jag förstår vad Mia (som jag beundrar och respekterar) menar. Det var en intressant synvinkel och nyttigt att fundera över, för de kostar ju som sagt en del...