Ytligt

Några ord som idag verkar vara riktigt på modet är ytlighet, yta, fasad, äkta, insida, verkligheten, riktigt. Det är fult med yta och fint med verklighet och insidan. Det säger väl lite emot sig själv.

När Natalie Schuterman, i TV tillsammans med sin dotter Chloe, berättar att hon gett dottern en äkta Balenciagaväska i 12-års present blir det ett himla liv på bloggar och andra medier. Hur kan hon vara så ytlig? För att hon har möjlighet, det är nog det som svider. Den sortens ytlighet, att köpa dyrt när man kan, är för mig helt självklar. Men för vissa alltså provocerande. Att skenheligt hävda att man köper aaaaallt second hand, det är också ytligt. Ett sätt att visa att man inte bryr sig om materiella ting. Det är ett ställningstagande och för mig minst lika fåfängt och ytligt som allt annat. Så kom igen nu, våga vara er själva och köp design eller second hand, men bara om ni vill, för er egen skull. Skit i vad folk tycker!

Den riktigt jobbiga, svidande ytligheten är något helt annat. Så falsk. Så lömsk. Jag pratar om den ytlighet som försiggår på bland annat bloggar och facebook, men även andra delar av livet, det verkliga livet. Jag läser tex en blogg ibland där man, säkert helt medvetet, har det sååå himla fint och välstädat jämt (japp jag är avundsjuk och jag erkänner det), barnen är ljuvliga och livet leker. Nåja, inte riktigt så, men nästan. I vintras kunde man läsa dagligen på facebook om hur alla satt vid brasan och drack glögg och åt pepparkakor eller drack vin med tända ljus osv osv. Bara mys i den smällkalla kylan. Fb-skryt kallas det visst, är väl snart ett ord i SAOL... Kanske bloggskryt också. Det är tråkigt att läsa och jag tröttnar snabbt. Jag läser för den delen rena inredningsbloggar också, men där är det fokus på inredning och det är helt ok. Då behöver man inte låtsas utan då visar man ju sitt ompysslade hem, punkt. Men alla sk livsstilsbloggar som bara mår bra jämt, suck... Det blir liksom lite för glättigt för min del. Falskt, ytligt på ett ytligt sätt.

Min poäng är att den sortens ytlighet, där man berättar om hur bra man har det jämt, funkar inte för mig. Jag blir inte inspirerad av hur brrrraaaa alla har det jämt, jag blir provocerad. Inte för att jag tycker att man ska gnälla jämt, eller för att jag har det för jävligt själv mest hela tiden, utan för att det bara handlar om dålig censur. Jag ser för det mesta positivt på livet och försöker att inte hänga upp mig för mycket på det negativa, även inför mig själv. Men tänk om fler kunde dela med sig av hur livet faktiskt är, så att man kan ge varann styrka också. Veta att det här är livet, för så har jag det också. Vare sig jag har Tine K i hela huset eller  Day Home eller second hand, eller containerfynd... Eller bär Balenciaga, eller Acne, eller Myrorna... Den ytan kan jag gärna omge mig med.

Mitt eget hem ser ut så här för tillfället. Kanske inget för en stylish inredningsblogg, men det kommer detta aldrig bli. I dagarna har minstingen haft hosta och snuva. Jag har sovit alldeles för lite de senaste dygnen (faktiskt så dåligt att jag glömt koden till visakortet så bankomaten svalde det) och hemmet har inte varit prio fastän jag gärna skulle vilja. Puh... Nä inte är det nåt Sköna Hem reportage och är du känslig så blunda. Men här kommer en suck från verkligheten, oretuscherad, ofixad...

Det man inte ser på bilderna är hundhår och grus på heeela golvet, ännu lite mer i hörnen, samt sågspån från kaninen och fjädrar från undulaterna...

PS: Natalie Schuterman växte upp med en mamma som var alkoholist, vilket hon berättar i en intervju (i tidningen Your life). Verkligen en ytlig dam som levt livet på en räkmacka eller hur ;)