Vad har vi här då? En liten tjolanta som upptäcker världen. Naaaaw! Jodå, det är vår egen bokhylla hon rumsterar runt i. Nu kanske ni undrar varför i hela friden vi har såna där saker i barnhöjd...
Jo ser ni, vår filosofi är att barn är utforskare. De vill känna, klämma, smaka, prova, testa, fingra, klappa, kasta, smeka.... Om de inte gör det hemma så gör de det så fooort de får tillfälle. När Elsa var liten plockade vi nog inte bort någonting alls av våra ömtåliga saker eller ändrade inredningen. Och om jag inte minns fel gick heller inget sönder. Agnes har nyss upptäckt den här hyllan. Hon får pilla och peta, under bevakning förstås, men inget har tagits bort pga lilla fröken. Visst, går något sönder är det trist, men det får vi räkna med ju, med den här filosofin. Jag kommer inte bli arg eller hysterisk för det, det finns liksom med i beräkningarna.
Har jag nu minnet i behåll så tror jag minsann att Elsa heller aldrig var särskilt klåfingrig hemma hos andra som liten, eftersom hon var van vid att få känna och klämma försiktigt. Det var helt enkelt inte lika spännande efter ett tag, inte heller hos andra. Så tror vi och så gör vi. Men vi har fått kommentarer av andra föräldrar som tycker det är jobbigt att DE får springa efter sina barn hemma hos oss. Well, de har ju plockat undan allt hemma hos sig själva. I rest my case...
