I am my own special creation

Häromdagen när vi satt och pratade hemma hos R om utbildning, jobb och framtid fick jag frågan om vad jag skulle göra om jag fick göra om någonting. Jag behövde inte ens tänka, jag svarade på en millisekund: när det gäller ALLT i mitt liv vill jag inte ha det ogjort! Precis allt som hänt mig under hela mitt liv är det som har format mig och gjort mig till den jag är. Även utbildningar och arbeten, lyckade som mindre lyckade. Har ju haft en del psykopatiska chefer genom åren till exempel, men gud vad de lärt mig mycket om människor.

Min uppväxt har varit kantad av konstiga saker, vissa som jag inte skulle önska någon annan, men det är min uppväxt i alla fall och den vill jag ha kvar. Även om jag är lite kantstött så är det jag- med allt vad det innebär. Det som inte dödar det härdar och jag lever ju :) Ibland vet jag att jag beter mig på ett visst sätt för att jag varit med om saker eller för att jag är den jag är, och jag lär mig dagligen att förhålla mig till mig själv och mina tankar och min syn på mig själv (och mina föräldrar). Det är alla dessa händelser dag för dag som format mig, jag är den här personen för allt det som hänt och allt det jag gjort. Om jag inte kommit in på lärarhögskolan t.ex. vad hade jag gjort då? Skit samma nu är jag här.

Fråga mig då hellre vad jag vill göra i framtiden. För det kan jag bestämma över. Men dåtiden vill jag bara ha lärt mig saker av, inte önska att den vore annorlunda. För det är bra, även om det var dåligt. Förstår ni? Jag kan inte ta tillbaka något och det vill jag inte. Jag önskar dock att jag kunde träffa mig själv i 20-års åldern och säga: "Du, det är okej. Du får vara den DU vill. Du behöver inte forma dig efter vad du tror att alla andra tycker är bra. Du behöver inte låtsas eller göra dig till för någon. Gör dig själv lycklig så kommer du kunna göra andra lyckliga också." Det önskar jag att jag kunde säga till lilla mig själv då...

Men nu vet jag. Jag spelar inga spel längre. Jag är den jag är och har hittat en grundtrygghet i mig själv. Självkänslan är bättre. Inte bra, bättre. Men jag tar små små steg varje dag. Jag önskar verkligen att jag kan bidra till att mina barn växer upp med stark självkänsla, att jag kan ge dem redskapen. Att jag inte glömmer bekräfta dem för det de är, varje dag. Att de vågar vara sig själva och stå upp för sig själva. Inte tar nån skit. Inte klandrar sig själva när någon i deras närhet mår dåligt. Jag önskar dem det för det är värda det. Alla barn är värda det. Men ibland blir det fel, och då är det tur att människan är så finurlig att vi klarar resa oss igen. Och att vi har personer runt omkring som står när vi andra faller. Som fångar oss. Som hjälper oss tills vi kan stå själva igen. Så att vi kan gå vidare och vara vi- var och en unik!