Mersmak

Idag hade jag min första visning av Lucky Ellen/New Phil hemma hos en kompis. Jisses så kuuuul det var! De här kläderna är ju så fina och de säljer i princip sig själva. Min stora oro från början har varit hur jag som mamma till två tjejer skulle kunna tala för pojklinjen New Phil. Samma dag som jag packade upp kollektionen då jag fått hem den försvann oron. Wow vilka fina grabbkläder, vilken kvalitet! Synd vi inte har en pojke tänker jag nu. Men jag ska nog få på lillebror ett par snyggchinos därifrån, förhoppningsvis. Har ju yngre sladdsyskon som man kan klä i de här kläderna :)

Självklart känns det som väldigt få pojkplagg i jämförelse med Lucky Ellen linjen, men det här är ju bara början. Företaget växer sakta men säkert, och jag är så glad att få vara en del av det och växa med dem! Dessutom är plaggen så fina så det är väl bra att där inte är för mycket att välja på, då ruinerar man sig ju ;) Skjortorna... Om man har en pojke som gillar skjortor så är detta tveklöst de finaste pojkskjortor jag skådat. Samma (om inte bättre) kvalitet som de finare herrskjortorna. Jag skojade med min man och sa att han minsann inte har så fina skjortor i sin garderob. Inte så många i varje fall. Han höll med, de är super!

En riktigt kul förmiddag som gav mersmak. Jag vill ha en visning till, NU! Bor du i Skåne och är nyfiken på plaggen, tveka inte att kontakta mig om du vill ha en visning. Jag kommer diiiirekt! De här kläderna måste ses live och kännas på för att man ska förstå hur fin kvalitet det är :)

Nu är det lördag med rostbiff och potatisgratäng, och en ordentligt febrig Elsa :( Stackare. Hoppas hon blir bättre snart, annars blir det doktor på måndag...

När livet stannar

"Så länge det flyter varmt blod i din kropp, så länge ditt hjärta slår, kan du förändra och styra ditt liv i den riktning du vill (utifrån dina förutsättningar)"

Den insikten delade Malin Sävstam med sig av ikväll på en gripande föreläsning. Oändligt mycket mer fick jag med mig därifrån och även om jag redan läst hennes bok känner jag att den kan vara väl värd att läsa igen. Jag minns att den fick mig att tänka och känna efter. Ibland behöver man det. Jag gick dit med mamma, det kändes bra. Det känns som vi delar nåt ännu mer speciellt nu, som bara vi förstår. Det känns bra. Alla borde läsa boken. Det unnar jag varenda kotte!

Bild från Adlibris

Terapi

Varför köpte vi kanin till Elsa om jag nu är rädd för dem? Frågan är berättigad, och jag fick den i helgen. Ja, alltså gnagare. Jag är rädd för dem. Alla gnagare. Eller rättare sagt deras tänder. Det är inte så konstigt. Min kanin bet mig när jag var liten. Det var för att det inte var min kanin. Eller jo, men de hade ersatt den för den riktiga rymde. Så den som jag kände och som gillade mig bet mig. Trodde jag. Men då var det alltså en ny kanin. Hänger ni med? De berättade inget förrän jag var vuxen. Innan kaninen (eller efter?) hade jag en hamster. Mimmi. Hon var inte elak. Hon var tam och söt. Rödbrunaktig sådär i pälsen och sprang omkring i sitt lilla hjul och hamstrade mat i sina kindpåsar. Naaaw...

 En dag bet hon mig. Jag tappade henne då jag satt på golvet och pysslade med henne. Hon var på väg in under sängen. Jag såg framför mig hur jobbigt det skulle bli att jaga fram henne. Så jag högg snabbt och hårt tag i henne över ryggen. SMACK! Sa det på Mimmi. GNAG! Sa Mimmi på mig. Resten av historien vill min mamma gärna berätta, det tycker hon är roligt. Så det kanske hon får göra nån dag. Hon kan få bli min gästbloggare :)

Det är i alla fall därför som jag är rädd för dem. För deras tänder. Men de är ju såååå söta. Och jag fick ju varenda djur jag bad om när jag var liten. Jag är uppväxt med tamejfan alla möjliga sorter. Fåglar, marsvin, insekter, katter, hundar och diverse smått och gott i gnagarväg. Så klart att Elsa ska få växa upp med djur i alla möjliga storlekar. Nu vill hon så klart ha en hamster. Som Linus. Han var min terapi i helgen. Jag tog honom i famnen och bar varsamt in honom i hans bur. Gick säkert två meter med honom. Kom fram till buren. Luckan stängd. Harklade mig och pep: kan nån öppna buren? Släppte ner honom. Puh! Han bet inte. Jag kan ha hamster igen! Men inte innan kaninen dött! Det får vi inte för K. Men klart vi ska ha en. Så söt lille Linus var där han sprang runt i en stor plastbalja (inget vatten i alltså) och lekte med legobrandbilen och satt längst fram i motorbåten och tutade (okej det var ingen cirkushamster, men han satt i en båt i alla fall!).

Vi har varit i Skarmansmåla i helgen, och på 40-års kalas på Fäjö. Mysigt. På Fäjö mötte vi våren och Linus. Två paradis på jorden på en och samma helg. Strunt samma i att jag inte sovit och att halsen gör ont. Vi hade det bra, en fin helg.

Kaninen Malvas klor behöver seriöst klippas. De är långa därför att jag är rädd. Rädd för hennes tänder. Men vi hjälps åt, jag och K. Imorgon tar jag tag i det. Imorgon...

Jedrans smålänning!

Nä jag är inte emot smålänningar alls, men jag är bara så arg! Mest på den småländska gubbtant som verkar besitta min make (han har småländskt påbrå). På grund av hans snåla samlarmani är gåstolen förstörd, den som Elsa hade. Så nu måste vi köpa en ny till Agnes. Inte mig emot i och för sig, för Elsas var ilsket röd, nu kanske vi kan hitta en trevligare färg, men det är ändå lite irriterande. Okej, anledningen? Jo- vi har ett varmförråd dit mössen inte hittar, och två kallförråd där mössen bor och äter allt. Så, min käre (nä inte just nu är han det!) make har placerat gåstolen hos mössen, för att få plats i varmförrådet för bl.a. en styck fuuuul bokhylla samt ett styck fuuuult soffbord som vi inte använder och som jag ville sälja redan i somras när vi slängde ut det ur bostaden. Han har väl trott att den inte skulle bli angripen, men det har den alltså. Jag visste inte ens att han plockat ut den därifrån. för sist jag såg var den där inne. Arrgh!

Det som är mest irriterande är ändå inte att gåstolen är förstörd, utan den stagnerade energi och irritation det ger varje gång jag öppnar varmförrådet. Det är så opraktiskt och smockfullt och inte alls Feng Shui! Men nu är det jag som bestämmer och möblerna ska väck! Och förrådet ska bli mer funktionellt, och rensas ännu en omgång. Samma jobb en gång till... Detta blev liksom droppen för min bägare. Nu skiter jag i vad han gnäller om. Snåla smålänning... Ja men tänk om vi vill ha den när vi flyttar. Vi har alltså inte letat annat boende på länge, och trivs bra här även om vi börjar växa ur huset lite. Dessutom är möblerna i ek. EK! När gillade vi det senast!? Ja men... NEJ! Men vi kan måla... Näej! Inga fler men. Nu räcker det. Möblerna ska bort. Punkt.

Vi hade en härlig onsdagförmiddag i trädgården. Fullt med vårvibbar. Men vad hände igår då? Jo det snöade, spik liksom. Det var varken snö eller hagel, det var närmast.... ja spik. Suck. Nu ligger spikarna kvar på marken och det är om möjligt ännu geggigare här ute än innan. Så lagom kul att ha hund då. Äsch, jag har verkligen vaknat på fel sida idag, haha! Får nog dricka en kopp kaffe till så vänder det säkert. Vi ska ju ha riktigt trevligt i helgen. Det är ju freeeeedag idag. Wiiiiiii. Ikväll verkar det vara Så ska det låta. Jag gillar det programmet. Om det fanns som tävlingsform för tv-tittaren skulle jag anmäla mig och mamma :) Eller min man, när jag slutat sura på honom ;)

Nä nu j-lar!

Alltså jag gillar tidningen Lantliv, och även om det ibland blir lite enformigt får de en chans till av mig. Men nu har de gått för långt. I sin iver att sälja, eller ren okunskap. Jag vet inte. Men jag vet att Hörby INTE är Österlen! Det ser ju lovande ut på omslaget, så jag bläddrar och tänker Är det nån jag känner till? (är man född där så känner man många, så är det bara). Men det visar sig alltså att den franska charmen inte alls är österlensk, den ligger nämligen utanför Hörby!!! Oh my, vilka dåliga geografikunskaper, dåliga försäljningsförsök eller vad man nu väljer att kalla det. För visst säljer Österlen, den vackraste platsen på jorden. Nåväl, kanske är jag något partisk i den här frågan. Inget ont om Hörby, det är en trevlig by, men det ligger INTE på Österlen.

Det tvistas lite om vad som är Österlen, några menar att gränsen går ungefär vid väg 19, nåt sånt. Det är i alla fall min bild av det. Det kan väl sträcka sig nån bit hit eller dit, men nån måtta får det ta mej tusan vara! Annars kan jag ju leva i tron att jag fortfarande bor kvar på Österlen, bara en bit västerut, haha! Nänä, rätt ska vara rätt. Ovan är Österlen på ett ungefär, och dit hör inte Hörby. Så skäms Lantliv!

Om de nu tvunget ville ha med Österlen på omslaget för att de tror att det säljer bättre så kunde de ju nämnt att Mia Gröndahls härliga rosenträdgård som är med i samma nummer, ligger på Österlen. Mia är mamma till en av mina gymnasiekamrater, och i Killahuset har jag spenderat en och annan partykväll, tillsammans med tuppen Japan som huserade på toaletten vintertid :) Those were the days...

Nu får de dessutom akta sig lite och skärpa till kvalitén i tidningen, för nu gör Bonnier ett försök att konkurrera. Den 26 april kommer Sköna Hem Country lifes första nummer ut. Det verkar vara ungefär samma upplägg som Lantliv, men förhoppningsvis med en annan twist. Så att det inte blir same same, utan mer same but different. Nåväl, det skadar inte att testa, så jag skickar in min adress till dem nu, så att jag inte missar något. Kanske ska skriva en insändare till Lantliv också?

PS. Den franska charmen i Hörby, som ju är Skåne åtminstone, var verkligen charmig. Så tidningen är väl värd sin läsning, trots allt.

70-tal

När jag nu ändå är igång med mode måste jag bara..... WOW! Den här bilden från Elles jeansbilaga... Den ger mig såna vibbar, good feelings. Vet inte varför. Det kan vara för att kläderna påminner om hur mamma var klädd när jag var riktigt liten. Mönstrade klänningar och utsvängda byxor. Jag är född i mitten av 70-talet. Mamma var 17 år när jag föddes. Pappa fyllde 17 tio dagar senare :)

Jag minns en talangjakt eller nåt sånt som mamma var med i, tror det var i Kåseberga (alltså nu när jag skriver det verkar det så dumt att det var just där, jag har kanske drömt det, eller var det Skillinge, måste fråga mamma). I alla fall. Hon hade en hellång klänning i ungefär de här färgerna, liknande mönster. Det var inne då. Jag hade en likadan, åtminstone ungefär. Det är nog det enda vi nånsin har matchat varann med tror jag. Sen växte våra modesmaker isär kan man säga ;) Undrar om hon spelade gitarren då också eller bara sjöng? Aaaargh, såna diffusa minnen är både ljuvliga och himla irriterande. Vad är sant och vad har hjärnan geggat ihop under alla dessa år?? Med tanke på min barndom tror jag att jag romantiserat en del i efterhand för att lättare kunna leva. Men mer om det en annan gång kanske.

Quelle belle image, som sagt!

Kunde inte låta bli

att leka moderedaktör... Kopierar eller inspireras, det är frågan vad de gör  ibland de stora kedjorna. Själv har jag ett mycket kluvet förhållande till detta ämne. Om det är något jag tror jag vill använda en lång tid framöver blir det garanterat original, då ser jag det som en investering. Men ibland är det kanske ett halvcrazy trendplagg, och då går det ju bra med något billigare. men är det kopiering de kör med, eller är det inspiration och överkomligt mode för alla oss vanliga? Jag har roat mig med att sätta ihop ett spara/slösa koncept. Det är inte så svårt att finna fina plagg idag utan att de behöver kosta halva lönen. Men ibland får man ju det man betalar för i form av välarbetade detaljer och ljuvliga material. Ester Elenora och Venus de Milo hittar man tex på Miss Greta. En inspirerande webshop! Hilfigerkängorna på Scorett.

För alla rutinerade bloggare ser de här kollagen säkert jättelöjliga ut. Jag kämpade skitlänge med bootsen för att få dem lika stora. Det gick bara inte, jag förstår inte riktigt tekniken, haha! Men roligt hade jag ändå :)

Nu blir det till att knyta sig, har varit skittrött idag och dessutom varit lite febrig av mjölkstockning som tack och lov börjar ge med sig.