lördag 26 mars 2011

Mersmak

Idag hade jag min första visning av Lucky Ellen/New Phil hemma hos en kompis. Jisses så kuuuul det var! De här kläderna är ju så fina och de säljer i princip sig själva. Min stora oro från början har varit hur jag som mamma till två tjejer skulle kunna tala för pojklinjen New Phil. Samma dag som jag packade upp kollektionen då jag fått hem den försvann oron. Wow vilka fina grabbkläder, vilken kvalitet! Synd vi inte har en pojke tänker jag nu. Men jag ska nog få på lillebror ett par snyggchinos därifrån, förhoppningsvis. Har ju yngre sladdsyskon som man kan klä i de här kläderna :)

Självklart känns det som väldigt få pojkplagg i jämförelse med Lucky Ellen linjen, men det här är ju bara början. Företaget växer sakta men säkert, och jag är så glad att få vara en del av det och växa med dem! Dessutom är plaggen så fina så det är väl bra att där inte är för mycket att välja på, då ruinerar man sig ju ;) Skjortorna... Om man har en pojke som gillar skjortor så är detta tveklöst de finaste pojkskjortor jag skådat. Samma (om inte bättre) kvalitet som de finare herrskjortorna. Jag skojade med min man och sa att han minsann inte har så fina skjortor i sin garderob. Inte så många i varje fall. Han höll med, de är super!

En riktigt kul förmiddag som gav mersmak. Jag vill ha en visning till, NU! Bor du i Skåne och är nyfiken på plaggen, tveka inte att kontakta mig om du vill ha en visning. Jag kommer diiiirekt! De här kläderna måste ses live och kännas på för att man ska förstå hur fin kvalitet det är :)

Nu är det lördag med rostbiff och potatisgratäng, och en ordentligt febrig Elsa :( Stackare. Hoppas hon blir bättre snart, annars blir det doktor på måndag...

onsdag 23 mars 2011

När livet stannar

"Så länge det flyter varmt blod i din kropp, så länge ditt hjärta slår, kan du förändra och styra ditt liv i den riktning du vill (utifrån dina förutsättningar)"

Den insikten delade Malin Sävstam med sig av ikväll på en gripande föreläsning. Oändligt mycket mer fick jag med mig därifrån och även om jag redan läst hennes bok känner jag att den kan vara väl värd att läsa igen. Jag minns att den fick mig att tänka och känna efter. Ibland behöver man det. Jag gick dit med mamma, det kändes bra. Det känns som vi delar nåt ännu mer speciellt nu, som bara vi förstår. Det känns bra. Alla borde läsa boken. Det unnar jag varenda kotte!

Bild från Adlibris

måndag 21 mars 2011

Terapi


Varför köpte vi kanin till Elsa om jag nu är rädd för dem? Frågan är berättigad, och jag fick den i helgen. Ja, alltså gnagare. Jag är rädd för dem. Alla gnagare. Eller rättare sagt deras tänder. Det är inte så konstigt. Min kanin bet mig när jag var liten. Det var för att det inte var min kanin. Eller jo, men de hade ersatt den för den riktiga rymde. Så den som jag kände och som gillade mig bet mig. Trodde jag. Men då var det alltså en ny kanin. Hänger ni med? De berättade inget förrän jag var vuxen. Innan kaninen (eller efter?) hade jag en hamster. Mimmi. Hon var inte elak. Hon var tam och söt. Rödbrunaktig sådär i pälsen och sprang omkring i sitt lilla hjul och hamstrade mat i sina kindpåsar. Naaaw...

 En dag bet hon mig. Jag tappade henne då jag satt på golvet och pysslade med henne. Hon var på väg in under sängen. Jag såg framför mig hur jobbigt det skulle bli att jaga fram henne. Så jag högg snabbt och hårt tag i henne över ryggen. SMACK! Sa det på Mimmi. GNAG! Sa Mimmi på mig. Resten av historien vill min mamma gärna berätta, det tycker hon är roligt. Så det kanske hon får göra nån dag. Hon kan få bli min gästbloggare :)

Det är i alla fall därför som jag är rädd för dem. För deras tänder. Men de är ju såååå söta. Och jag fick ju varenda djur jag bad om när jag var liten. Jag är uppväxt med tamejfan alla möjliga sorter. Fåglar, marsvin, insekter, katter, hundar och diverse smått och gott i gnagarväg. Så klart att Elsa ska få växa upp med djur i alla möjliga storlekar. Nu vill hon så klart ha en hamster. Som Linus. Han var min terapi i helgen. Jag tog honom i famnen och bar varsamt in honom i hans bur. Gick säkert två meter med honom. Kom fram till buren. Luckan stängd. Harklade mig och pep: kan nån öppna buren? Släppte ner honom. Puh! Han bet inte. Jag kan ha hamster igen! Men inte innan kaninen dött! Det får vi inte för K. Men klart vi ska ha en. Så söt lille Linus var där han sprang runt i en stor plastbalja (inget vatten i alltså) och lekte med legobrandbilen och satt längst fram i motorbåten och tutade (okej det var ingen cirkushamster, men han satt i en båt i alla fall!).

Vi har varit i Skarmansmåla i helgen, och på 40-års kalas på Fäjö. Mysigt. På Fäjö mötte vi våren och Linus. Två paradis på jorden på en och samma helg. Strunt samma i att jag inte sovit och att halsen gör ont. Vi hade det bra, en fin helg.

Kaninen Malvas klor behöver seriöst klippas. De är långa därför att jag är rädd. Rädd för hennes tänder. Men vi hjälps åt, jag och K. Imorgon tar jag tag i det. Imorgon...

fredag 18 mars 2011

Jedrans smålänning!

Nä jag är inte emot smålänningar alls, men jag är bara så arg! Mest på den småländska gubbtant som verkar besitta min make (han har småländskt påbrå). På grund av hans snåla samlarmani är gåstolen förstörd, den som Elsa hade. Så nu måste vi köpa en ny till Agnes. Inte mig emot i och för sig, för Elsas var ilsket röd, nu kanske vi kan hitta en trevligare färg, men det är ändå lite irriterande. Okej, anledningen? Jo- vi har ett varmförråd dit mössen inte hittar, och två kallförråd där mössen bor och äter allt. Så, min käre (nä inte just nu är han det!) make har placerat gåstolen hos mössen, för att få plats i varmförrådet för bl.a. en styck fuuuul bokhylla samt ett styck fuuuult soffbord som vi inte använder och som jag ville sälja redan i somras när vi slängde ut det ur bostaden. Han har väl trott att den inte skulle bli angripen, men det har den alltså. Jag visste inte ens att han plockat ut den därifrån. för sist jag såg var den där inne. Arrgh!

Det som är mest irriterande är ändå inte att gåstolen är förstörd, utan den stagnerade energi och irritation det ger varje gång jag öppnar varmförrådet. Det är så opraktiskt och smockfullt och inte alls Feng Shui! Men nu är det jag som bestämmer och möblerna ska väck! Och förrådet ska bli mer funktionellt, och rensas ännu en omgång. Samma jobb en gång till... Detta blev liksom droppen för min bägare. Nu skiter jag i vad han gnäller om. Snåla smålänning... Ja men tänk om vi vill ha den när vi flyttar. Vi har alltså inte letat annat boende på länge, och trivs bra här även om vi börjar växa ur huset lite. Dessutom är möblerna i ek. EK! När gillade vi det senast!? Ja men... NEJ! Men vi kan måla... Näej! Inga fler men. Nu räcker det. Möblerna ska bort. Punkt.




Vi hade en härlig onsdagförmiddag i trädgården. Fullt med vårvibbar. Men vad hände igår då? Jo det snöade, spik liksom. Det var varken snö eller hagel, det var närmast.... ja spik. Suck. Nu ligger spikarna kvar på marken och det är om möjligt ännu geggigare här ute än innan. Så lagom kul att ha hund då. Äsch, jag har verkligen vaknat på fel sida idag, haha! Får nog dricka en kopp kaffe till så vänder det säkert. Vi ska ju ha riktigt trevligt i helgen. Det är ju freeeeedag idag. Wiiiiiii. Ikväll verkar det vara Så ska det låta. Jag gillar det programmet. Om det fanns som tävlingsform för tv-tittaren skulle jag anmäla mig och mamma :) Eller min man, när jag slutat sura på honom ;)

onsdag 16 mars 2011

Nä nu j-lar!


Alltså jag gillar tidningen Lantliv, och även om det ibland blir lite enformigt får de en chans till av mig. Men nu har de gått för långt. I sin iver att sälja, eller ren okunskap. Jag vet inte. Men jag vet att Hörby INTE är Österlen! Det ser ju lovande ut på omslaget, så jag bläddrar och tänker Är det nån jag känner till? (är man född där så känner man många, så är det bara). Men det visar sig alltså att den franska charmen inte alls är österlensk, den ligger nämligen utanför Hörby!!! Oh my, vilka dåliga geografikunskaper, dåliga försäljningsförsök eller vad man nu väljer att kalla det. För visst säljer Österlen, den vackraste platsen på jorden. Nåväl, kanske är jag något partisk i den här frågan. Inget ont om Hörby, det är en trevlig by, men det ligger INTE på Österlen.



Det tvistas lite om vad som är Österlen, några menar att gränsen går ungefär vid väg 19, nåt sånt. Det är i alla fall min bild av det. Det kan väl sträcka sig nån bit hit eller dit, men nån måtta får det ta mej tusan vara! Annars kan jag ju leva i tron att jag fortfarande bor kvar på Österlen, bara en bit västerut, haha! Nänä, rätt ska vara rätt. Ovan är Österlen på ett ungefär, och dit hör inte Hörby. Så skäms Lantliv!

Om de nu tvunget ville ha med Österlen på omslaget för att de tror att det säljer bättre så kunde de ju nämnt att Mia Gröndahls härliga rosenträdgård som är med i samma nummer, ligger på Österlen. Mia är mamma till en av mina gymnasiekamrater, och i Killahuset har jag spenderat en och annan partykväll, tillsammans med tuppen Japan som huserade på toaletten vintertid :) Those were the days...

Nu får de dessutom akta sig lite och skärpa till kvalitén i tidningen, för nu gör Bonnier ett försök att konkurrera. Den 26 april kommer Sköna Hem Country lifes första nummer ut. Det verkar vara ungefär samma upplägg som Lantliv, men förhoppningsvis med en annan twist. Så att det inte blir same same, utan mer same but different. Nåväl, det skadar inte att testa, så jag skickar in min adress till dem nu, så att jag inte missar något. Kanske ska skriva en insändare till Lantliv också?

PS. Den franska charmen i Hörby, som ju är Skåne åtminstone, var verkligen charmig. Så tidningen är väl värd sin läsning, trots allt.

tisdag 15 mars 2011

70-tal


När jag nu ändå är igång med mode måste jag bara..... WOW! Den här bilden från Elles jeansbilaga... Den ger mig såna vibbar, good feelings. Vet inte varför. Det kan vara för att kläderna påminner om hur mamma var klädd när jag var riktigt liten. Mönstrade klänningar och utsvängda byxor. Jag är född i mitten av 70-talet. Mamma var 17 år när jag föddes. Pappa fyllde 17 tio dagar senare :)

Jag minns en talangjakt eller nåt sånt som mamma var med i, tror det var i Kåseberga (alltså nu när jag skriver det verkar det så dumt att det var just där, jag har kanske drömt det, eller var det Skillinge, måste fråga mamma). I alla fall. Hon hade en hellång klänning i ungefär de här färgerna, liknande mönster. Det var inne då. Jag hade en likadan, åtminstone ungefär. Det är nog det enda vi nånsin har matchat varann med tror jag. Sen växte våra modesmaker isär kan man säga ;) Undrar om hon spelade gitarren då också eller bara sjöng? Aaaargh, såna diffusa minnen är både ljuvliga och himla irriterande. Vad är sant och vad har hjärnan geggat ihop under alla dessa år?? Med tanke på min barndom tror jag att jag romantiserat en del i efterhand för att lättare kunna leva. Men mer om det en annan gång kanske.

Quelle belle image, som sagt!

måndag 14 mars 2011

Kunde inte låta bli

att leka moderedaktör... Kopierar eller inspireras, det är frågan vad de gör  ibland de stora kedjorna. Själv har jag ett mycket kluvet förhållande till detta ämne. Om det är något jag tror jag vill använda en lång tid framöver blir det garanterat original, då ser jag det som en investering. Men ibland är det kanske ett halvcrazy trendplagg, och då går det ju bra med något billigare. men är det kopiering de kör med, eller är det inspiration och överkomligt mode för alla oss vanliga? Jag har roat mig med att sätta ihop ett spara/slösa koncept. Det är inte så svårt att finna fina plagg idag utan att de behöver kosta halva lönen. Men ibland får man ju det man betalar för i form av välarbetade detaljer och ljuvliga material. Ester Elenora och Venus de Milo hittar man tex på Miss Greta. En inspirerande webshop! Hilfigerkängorna på Scorett.



För alla rutinerade bloggare ser de här kollagen säkert jättelöjliga ut. Jag kämpade skitlänge med bootsen för att få dem lika stora. Det gick bara inte, jag förstår inte riktigt tekniken, haha! Men roligt hade jag ändå :)

Nu blir det till att knyta sig, har varit skittrött idag och dessutom varit lite febrig av mjölkstockning som tack och lov börjar ge med sig.

Sex månader


Idag är lillskrutt sex månader. Ett halvår har gått sedan dagen då jag med bultande hjärta åkte in på operationsbordet för andra gången (första gången var också planerat snitt, dessa bestämda tjejer låg båda i säte).




Om jag försöker summera vad som hänt sedan dess, ja då är det ju massor förstås. Elsa som blivit stolt men också trotsig (identitetssökande är ett bättre och snällare ord) storasyster, flyttat in i eget rum och slutat med napp. Inte konstigt hon har humörsvängningar. Det enda hon tjatar om nu är sitt kalas (juni) och när hon ska bli "Lövetbarn". Alltså avdelningen för de större barnen på förskolan.

Agnes äter fortfarande inte riktig mat. Jag har inte haft så bråttom och dessutom har vi stött på två rejäla förkylningar med hosta och snuva. Inte lätt att samtidigt lära sig äta riktig mat minsann. På bvc vill de att från och med sex månader ska de äta en riktig måltid om dagen. Så det är kört för Agnes nu. Hon blir inte någon riktig människa ;) Haha! Tur det inte är mitt första barn, då hade jag haft tokångest för detta nu. Så dumma saker de kan säga på bvc, säkert i all välmening. Förutom denna störning i utvecklingen (alltså nu skämtar jag) går det framåt hela tiden. Hon jollrar mer och mer och jag tycker mig skönja redan nu att det kommer bli en riktigt busig unge jämfört med storasyster, hon ser liksom så där "full i fan" ut (är det ett skånskt, kanske österlenskt uttryck?). Hon har snurrat rundor på golvet i två månader redan, och favoritleksaken börjar nog bli bitringen. Inga tänder inom synhåll dock.

Det märks att hon är medveten om världen, mer och mer för varje dag. När jag ser tillbaks på Elsa upptäcker jag att hon redan satt i gåstolen vid den här åldern, och även sittdelen i vagnen använde vi. Så det är väl snart dags för Agnes också. Hon är fysiskt redo i alla fall. Men med första barnet hade jag mer bråttom med allt... Hon kan inte sitta själv helt utan stöd, dock gillar hon att sitta en stund i Bumbon och pilla med sina grejer på lekbrädet. På dagarna vill hon ovillkorligen sova utomhus, annars sover hon pissdåligt. Salsa gillar förstås att få komma ut så det är bara bra. När hon inte är sjuk och hostig kan en bra natt vara att hon somnar senast nio i min famn, läggs över i spjälisen där hon sover till ca fyra. Då kommer hon över till mig och ammar/snuttar/sover till sjusnåret, då vi går upp.

Har jag glömt nåt nu? Jo- hon säger faktiskt mamamamamamama, det där som de "ska" göra vid en viss ålder. Ah, tur, då är hon nog ändå ganska normal, trots att hon inte äter mat än. Nä men seriöst, det är så mycket man "ska", inte konstigt man flippar ur med första barnet. Jag minns hur stirrig jag var för att Elsa inte rörde sig ett skit när hon var sex månader. Stel som en pinne på golvet. Jag nästan satt och puttade henne för att lära henne rulla runt. Galet! Det borde vara förbjudet att skriva bör och ska i böcker om barns utveckling, och att uttala de orden på bvc. Lite mer acceptans kring barns olikhet, s´il vous plait!

Nu- lunch. Kan slå vad om att precis när maten står och ryker varm på bordet börjar litet pyre gala i walkietalkie. Kanske får hon smaka lite mos då, så att hon inte blir helt efter sin tid ;)

PS. Mina bilder tas med en kass kompaktkamera. Systemkameratips till lagom fattig hobbyfotograf tas tacksamt emot :)

söndag 13 mars 2011

Rätt låt vann!

Vad kul att få tycka det. Elsa somnade innan resultatet så hon fick glädjas åt Erics vinst imorse istället. Jag älskar att studera de som vinner, glädjen är så smittande. Det är en riktigt ödmjuk kille vi skickar till Düsseldorf tycker jag. Kommer hålla tummar och tår för honom.



Idag har jag äntligen varit med Elsa på ridningen. När jag var gravid hade jag ju så mycket foglossning att det var omöjligt att gå, och sedan har jag mest suttit och ammat i höstas. När jag väl till slut var redo för att följa med tyckte Elsa nog att det gick så bra med pappa att jag inte fick. Idag frågade vi inte, vi bara bestämde att nu var det min tur. Det gick jättebra. Hon har tyckt travning var lite läskigt från början, och vi har inte pushat på precis, det ska ju vara kul att rida! Men det senaste halvåret har hon börjat trava mer och mer och idag gick det bra trots att Sara (som har det fina stallet, vars hemsida man hittar här) inte hjälpte oss att hålla kvar henne på ryggen. Det går framåt :) Ovan en bild från i somras. Vilka vårvibbar man får, wiiiiiii!


Förresten. Angående tv-stativet igår så blev vi faktiskt kompenserade för att vi fick köra tillbaka och byta det, eftersom det var de som hade rekommenderat fel. Så helt genompuckat var det ju inte ;)

lördag 12 mars 2011

Stormarknad och mello

Vår dvd har brakat ihop. Hjälp! Inte så att den är livsviktig utan mer en pryl man vant sig vid att ha. Jag har exempelvis haft mycket glädje av den på kvällarna i vintras då jag satt och ammade ganska länge. Jag är kräsen med tv-program och är där inget bra ser jag hellre på någon av våra boxar (Vänner, Sex and the city, Solsidan). Nu blev alltså dags för ny dvd. Ut i teknikdjungeln med teknikstissig make, suck... Jag kände mest för att köpa en rejäl, ganska enkel och billig sak, så man kan se sina filmer bara. Helt enkelt så. Varför ropar jag hjälp? Jo nu öppnar sig en helt ny värld för mannen när det blir dags för nytt, blu-ray. Bara att ge sig och inse att han kommer vinna teknikkampen, precis som han gjorde när han fick sin 40 tums tv. Vad är det med män och storlekar egentligen förresten?

Jaja, hur som helst. Nu fick vi ge oss ut i stormarknadsdjungeln och leta teknikpryl. Jag tycker bara det är så sorgligt på något sätt, att vi inte stöttar de mindre lokala butikerna i byarna och småstäderna. Det finns en jättefin i Svedala, bra service och så. Men det är ju tyvärr heeeelt andra priser. Vi jämförde med en gigant inom teknikhandel och fann att en enkel dvdspelare kostar ca tusen i lilla butiken, medan den stora butiken tar under tusenlappen för en blu-ray av en hyfsat välrenommerad tillverkare. Bara att krypa till korset då. Föräldrapengen ska det hållas i till varje pris, framförallt när det gäller oviktiga prylar som ful teknik. Så förlåt, tv- och radiobutiken i Svedala för att vi sviker er...

Men vad är det som händer med min man när man kommer in i en sån här stoooor butik? Jo han knatar ner till bioljudet, för där kan man få en dvdspelare på köpet om man köper nytt ljudsystem för "bara" 8000  kronor. Jomen vårt är ju inte trasigt. Nä men det är gammalt... Suck... Nåja, han vann inte den kampen i alla fall. Vi åkte hem med en blu-ray för 899:- och en dvd med prinsessan Lillifee. Dessutom blev det ett väggstativ så att tvn kommer upp på väggen. Kanske känns den mindre då? Nä, det tror jag inte på själv, haha! Uäck vad jag hatar teknikprylar (utom min lilla rosa laptop förstås).

Ikväll hejar Elsa (inte helt oväntat kanske) på den här killen.


Själv kan jag inte bestämma mig. Jag är fortfarande sur för att inte Melody Club gick vidare... Jag gillar Danny, Sara Varga, Nicke Borg och- tja, även Eric faktiskt. Spännande! The Moniker är också helt ok. Hoppas nu man får se finalen i lugn och ro... Oftast när man laddar för myskväll går något snett, Elsa får utbrott, Agnes bryter ihop eller nåt annat trist. Håller inte för mycket hopp uppe, men det ska nog gå bra.

PS. Imorgon kommer jag skriva fel låt vann, eller?

Uppdatering: K och Elsa fick just åka tillbaka och byta tv-upphängningen, den passade inte. När killen i affären räckte fram en kartong som det stod 20-32" på protesterade jag och sa att vår tv är 40". Han svarade att det funkar precis lika bra med den mindre (och billigare). De kan ju inget på såna ställen!!! Så billigt det känns nu då, att slösa bensin tillbaka och byta. "Det känns puckat!" eller hur var nu deras slogan?

torsdag 10 mars 2011

Ytligt

Några ord som idag verkar vara riktigt på modet är ytlighet, yta, fasad, äkta, insida, verkligheten, riktigt. Det är fult med yta och fint med verklighet och insidan. Det säger väl lite emot sig själv.

När Natalie Schuterman, i TV tillsammans med sin dotter Chloe, berättar att hon gett dottern en äkta Balenciagaväska i 12-års present blir det ett himla liv på bloggar och andra medier. Hur kan hon vara så ytlig? För att hon har möjlighet, det är nog det som svider. Den sortens ytlighet, att köpa dyrt när man kan, är för mig helt självklar. Men för vissa alltså provocerande. Att skenheligt hävda att man köper aaaaallt second hand, det är också ytligt. Ett sätt att visa att man inte bryr sig om materiella ting. Det är ett ställningstagande och för mig minst lika fåfängt och ytligt som allt annat. Så kom igen nu, våga vara er själva och köp design eller second hand, men bara om ni vill, för er egen skull. Skit i vad folk tycker!

Den riktigt jobbiga, svidande ytligheten är något helt annat. Så falsk. Så lömsk. Jag pratar om den ytlighet som försiggår på bland annat bloggar och facebook, men även andra delar av livet, det verkliga livet. Jag läser tex en blogg ibland där man, säkert helt medvetet, har det sååå himla fint och välstädat jämt (japp jag är avundsjuk och jag erkänner det), barnen är ljuvliga och livet leker. Nåja, inte riktigt så, men nästan. I vintras kunde man läsa dagligen på facebook om hur alla satt vid brasan och drack glögg och åt pepparkakor eller drack vin med tända ljus osv osv. Bara mys i den smällkalla kylan. Fb-skryt kallas det visst, är väl snart ett ord i SAOL... Kanske bloggskryt också. Det är tråkigt att läsa och jag tröttnar snabbt. Jag läser för den delen rena inredningsbloggar också, men där är det fokus på inredning och det är helt ok. Då behöver man inte låtsas utan då visar man ju sitt ompysslade hem, punkt. Men alla sk livsstilsbloggar som bara mår bra jämt, suck... Det blir liksom lite för glättigt för min del. Falskt, ytligt på ett ytligt sätt.

Min poäng är att den sortens ytlighet, där man berättar om hur bra man har det jämt, funkar inte för mig. Jag blir inte inspirerad av hur brrrraaaa alla har det jämt, jag blir provocerad. Inte för att jag tycker att man ska gnälla jämt, eller för att jag har det för jävligt själv mest hela tiden, utan för att det bara handlar om dålig censur. Jag ser för det mesta positivt på livet och försöker att inte hänga upp mig för mycket på det negativa, även inför mig själv. Men tänk om fler kunde dela med sig av hur livet faktiskt är, så att man kan ge varann styrka också. Veta att det här är livet, för så har jag det också. Vare sig jag har Tine K i hela huset eller  Day Home eller second hand, eller containerfynd... Eller bär Balenciaga, eller Acne, eller Myrorna... Den ytan kan jag gärna omge mig med.

Mitt eget hem ser ut så här för tillfället. Kanske inget för en stylish inredningsblogg, men det kommer detta aldrig bli. I dagarna har minstingen haft hosta och snuva. Jag har sovit alldeles för lite de senaste dygnen (faktiskt så dåligt att jag glömt koden till visakortet så bankomaten svalde det) och hemmet har inte varit prio fastän jag gärna skulle vilja. Puh... Nä inte är det nåt Sköna Hem reportage och är du känslig så blunda. Men här kommer en suck från verkligheten, oretuscherad, ofixad...




Det man inte ser på bilderna är hundhår och grus på heeela golvet, ännu lite mer i hörnen, samt sågspån från kaninen och fjädrar från undulaterna...

PS: Natalie Schuterman växte upp med en mamma som var alkoholist, vilket hon berättar i en intervju (i tidningen Your life). Verkligen en ytlig dam som levt livet på en räkmacka eller hur ;)

måndag 7 mars 2011

Glader hos fotografen


Vår lilltulta är alltid glad. En sån talande bild för hur hon är. Det smittar verkligen av sig och man kan inte bli "arg" (om man nu kan det alls på en bebis) på henne, för hon bara ler tillbaka med hela ansiktet så man smälter direkt. Till och med när hon är förkyld och snuvig kan hon avfyra värsta leendet. Jag kommer lära mig mycket av denna livsnjutare är jag säker på.

Hon verkade ha roligt hos fotografen också förra veckan. Det blev nog några riktigt kanonhärliga bilder, det ska bli spännande att se alla när det är klart. Vi kommer få en fin ram med fyra bilder i som så klart måste upp på väggen. Nu ska jag bara fixa till några på Elsa också, som bebis och treåring, så att hon inte känner sig utanför stackarn. Vi har varit dåliga på det där med att exponera foton, jag har scrappat lite till Elsa, men annars inget. Men men- bättre sent än aldrig :)

tisdag 1 mars 2011

En sån dag...

Godmorgon fantastiska tisdag! Jo idag är det en sån morgon när man får påminna sig själv flera gånger om hur underbart livet faktiskt är. Trots att man är trött så hela huvudet dånar. Ipren kryper allt närmre... Tyvärr. Jag har knappt fått sova i natt på grund av den lilla skitungen. Hon fnattade och varken ammade eller sov, bara trams. Ett tag låg hon och jollrade så högt så jag tänkte att Nu, nu väcker hon hela huset. Sen plötsligt gnäll, okej nytt försök till amning, men nej då, bara trams. Detta pågick mellan 2.30 och 5.30. Då somnade jag till slut, för att väckas 6.30 av att K och den stora tjejen är nere och de tjafsar om något.

Jag kommer nog aaaaldrig sluta med kaffe. Det är ju helt omöjligt en dag som denna i alla fall.  Så idag blir det mycket kaffe, och när jag kört Elsa till förskolan blir det så mycket latande som en bebis i trotsåldern tillåter...

När jag ser den lilla pluttans ansikte le mot mig glömmer jag allt om hur jobbigt det var på natten. Då vill jag bara sjunga: "Isn´t she lovely". I natt övervägde jag seriöst att tvärt sluta amma från och med meddetbums, sova i Elsas rum hädanefter och låta K ta den lilla skitungen. Eller tänkte jag att man kan lägga henne i vagnen och stänga in henne i ett annat rum, så man inte hör... Eller, lite mer drastiskt, helt enkelt kasta ut henne genom fönstret. Är inte det en klassiker... Men så när man vaknar, trots lite sömn, så får man sån ångest över alla onda tankar då man ser det lilla leendet. Så jag fortsätter väl amma lite till då ;)



Usch så gryniga bilder. Jag vill ha en ny kamera!!!